Bussresa ”Föreningen Vår Bygd 1891” 2004

Föreningen Vår Bygd 1891 hade i söndags sin traditionella bussresa.

Med Stigenbuss gick resan från Rösebo via 45-an till Åmåls hembygdsmuseum som ligger vackert belägen i Åmåls hamn. I två grupper blev vi guidade runt i olika gamla miljöer som konditori, skomakeri, handelsbod m.m. Efter kaffe med fralla gick resan vidare till Blomskog som var resans huvudmål.

På gårdstunet i Källstegens by, med gårdsbebyggelse från 1700-talet, var full verksamhet med olika hantverk, försäljning och lotterier. Det serverades sill och potatis, korv och bröd, kalvpannkaka och kaffe med dopp. Postkontor med egen stämpel fanns för den som ville skicka vykort.

Efter invigning av årets värmlänning och underhållning av Gösta Linderholm, framfördes bygdespelet ”Amerikabrevet”, för sjuttonde året i rad. Det var en gripande föreställning med verklighetsanknytning om den första emigrationen från Blomskog till Amerika. De svåra nödåren på 1860-talet bidrog till att många levde på svältgränsen och inga jobb fanns att få. Rykten om att det i Amerika fanns gott om arbete och man kunde få bördig jordbruksmark gratis, nådde Blomskog. Det var många funderingar och de flesta avrådde för den långa resan och de faror som lurade i ett främmande land så långt borta och med ett annat språk. Så en dag när de såg att skörden även detta året skulle slå fel, bestämde familjen sej för att resa. Det var ett svårt beslut, alla åtta barnen kunde ju inte följa med, utan några av dem fick stanna kvar i Blomskog. Många bestyr följde, gården skulle säljas, de kvarvarande barnen skulle tas om hand och amerikakofferten skulle packas. När dagen var inne lastades amerika-kofferten på hästkärra för resa av första etappen till Dalslands kanal, som blivit klar året innan. I avskedets stund från nära och kära och när de resande försvann bakom ladugårdsknuten, var det nog flera i publiken som fällde en tår. Det är svårt att föreställa sej hur det var vid den tiden att ge sej av till ett helt främmande land och inte veta någonting om vad som väntade och det svåraste var kanske att de aldrig mer skulle återse familjemedlemmar, släktingar och vänner.

Enligt ett senare brev som lästes upp, gick det bra för familjen i Amerika och efter några år skickades pengar hem så att de andra barnen också kunde resa dit.

Arne Hallsten