Bygdevandring i Skörbo 2013-05-01
Vår Bygd 1891 har haft Bygdevandring.
Ett 50-tal intresserade mötte upp i Skörbo till den traditionella bygdevandringen 1 maj. Förr fanns flera gårdar i Skörbo och på alla bodde familjer som hade djurhållning, nu är alla marker sammanlagda till en gård med några hästar.
Första stället som besöktes var torpet Sömyra, sö är detsamma som får och kanske betade fåren på myren intill, därav namnet. Platsen var delvis skogbeväxt men en stolpe med skylt markerar var huset stått och en stengärdsgård samt rester av jordkällare påminner om bebyggelse. Anders Arvidsson född 1821, emigrerade härifrån till USA år 1872. Han uppges vara mormon och troligen den förste som emigrerade från Vår bygd. De flesta av barnen emigrerade också till USA. Det berättades också om Vaktarebergen, som låg en bit österut. Här gick svenskarna vakt mot gränsen till Bohuslän som före 1658 tillhörde Danmark-Norge.
På nästa torp var endast rester efter husgrund och källare det enda som fanns kvar.
Efter fortsatt vandring kom vi till nästa torp där en upphöjning i marken påminde om tidigare bebyggelse. Anna Jakobsdotter med familj var de sista som bodde på denna plats. Ett av barnen, Johannes, född 1853, reste till USA 1882. Efter fyra år var han åter i Sverige för att hämta sin blivande hustru Charlotta och de gifte sig i USA samma år. Han brevväxlade ofta med en god vän, Erik Larsson i Binäs. Han berättade i breven om det farliga arbetet i de stora skogarna och skickar då och då med pengar till sin mor. Efter några år har han funderingar på att återvända till Sverige och köpa en gård för sparade pengar. Han ber då vännen Erik, att hålla utkik efter en bra gård som kan bli till salu. Det blev också så att Erik köpte gården Berget i Tjärtakan åt Johannes och hans familj. Johannes och Mathilda med barnen Charles William och Annie Myrtle, då sex resp. fyra år, återvände till Sverige 1893. Flera som var med på vandringen har sina rötter från den här familjen.
Nästa ställe vi kom till var tidigare gården Mara, namnet kommer av maderna som betyder lågt belägen mark. Två av Lars Segolssons tre söner emigrerade till USA. Viktor den ene av dem skrev i brev 1925 till Joel Andersson: Vi bor i det avlägsna Eureka i Montana väster om Klippiga bergen med snö på toppen och gröna nejder nedanför, en storartad syn för ögat. Klimatet är torrt och luften klar långa tider, men efter regn är landet runt omkring som ett paradis. Lantbrukare har konstbevattning och tar ibland tre skördar på sommaren. Han skriver i ett brev att hustrun Anna kan skratta lika gott nu, som hon gjorde förr i tiden. Ofta i breven undrar han över hur det är i Sverige och man kan läsa mellan raderna deras längtan till hemlandet och någon bekant som kunde besöka dem.
Denna gräsbeväxta tomt passade utmärkt för fikarast så kaffekorgarna togs fram och alla njöt i det lite kyliga men soliga vädret.
Efter fikarasten berättades vidare om flera gårdar i Skörbo. Från en av dem emigrerade tre syskon Johan, Kjell och Hilma till Chicago. Hilma skrev i brev 1928 hur hon träffat flera svenskar från hembygden. Hon hade anställning hos ett nygift par och fick gamla fina kläder och skor av frun och var ibland med på party och tyckte livet var underbart mot hemma i Sverige. Hon återkom senare till Sverige och efter giftermål får hon en dotter Joan, som bor i Kalifornien. Joan har skrivit fina dikter från sin hembygd i vår bok ”Vår Bygd 1891-1991”.
Brodern Johan som haft en farm utanför Chicago, skrev till Ingvar Joelsson 1967: Här är ingen snö men ute i Arizona är det 15 fot snö. Ett indianreservat är insnöat så folk och djur får ingen mat. Jag såg i TV att djuren bara hade huvudet över snön, men de flyger med helikopter och släpper ned mat och höbalar till djuren. Här i Amerika är uruselt, folket vill inte lyda lagar, de bränner upp universitet och skjuter poliser. Jag skulle lika att komma tillbaka till Sverige men det är besvärligt, för jag kan inte gå så mycket med mina dåliga ben.
Återkomna till utgångspunkten för vandringen, går tankarna onekligen tillbaka till de människor som bodde och levde här, under mycket små omständigheter och kämpade för att överleva svält och sjukdomar. För ganska många var då emigrationen en sista utväg.
Arne Hallsten
